
Industri-och sysselsättningspolitik varvades med kända finlandssvenskars friarfärder i Västnyland när Ulf Heimberg kom riktigt igång med sina berättelser från Skogby. Ock visst var det både trevligt och intressant på onsdagens månadsmöte som gästades av viceordföranden för Raseborgs fullmäktige.
De två timmarna kring bordet i restaurang Zinnkellers kabinett i Kronohagen räckte knappt till, speciellt när vi klämde in också en kort diskussion om de stundande riksdags- och EU-valen.
Ulf startade färden i Skogbytrakten från tider långt tillbaka när järnbruk och ångsågar hämtade industrin till den här finlandssvenska kusttrakten. Snabbt kom vi ändå till litet nyare tider där brukspatroner och disponenter gjorde sitt bästa för att ibland på brutala sätt hindra arbetarna från att organisera sig.
Det här höll ju inte i längden och sågverksarbetarna grundade en livskraftig fackförening och kunde slutligen säkra sig hyfsade arbetsvillkor. Nu har den här industrin lagts ner och med den också det lokala facket som Ulf Heimberg förresten var den sista ordföranden för.
I slutet av 1980-talet fick man bevittna många personliga tragedier när familjer i trakten plötsligt fick se sin trygga tillvaro slås i spillror på grund av arbetslöshet, berättade Ulf för oss.
Skogby har varit ett fint exempel på hur det svenska och det finska har kunnat enas i en levande tvåspråkighet. Under 1970-talet kom många arbetare och familjer från norra Finland till den här svenskspråkiga bygden där de blev väl emottagna och integrerade sig snabbt. Idag kan alla i byn både svenska och finska, berättade Ulf.
Också föreningslivet har alltid varit livligt. Redan i början av 1900-talet hade man en ungdomsförening på orten. Här röstade medlemmarna omkring 1910 om det är män eller kvinnor som gör mera i hushållen. Med en rösts majoritet – 15 mot 14 – var beslutet att det nog är männen. Så också här har ändringens vindar dragit fram.
Naturligtvis frågade vi också om händelserna på 1940-talet när Sovjetunionen höll de södra delarna av Hangö udd. Den befästa försvarslinjen gick vid Harparskog och Skogby och bemannades av finlandssvenska soldater från både Helsingfors och de västnyländska trakterna. Också många frivilliga från Sverige var förlagda här. Det fina frontmuseet en bit ner mot Hangö berättar om det här och om mycket annat som bygden och hela Finland upplevde under de här svåra åren. Bilderna och berättelserna från den snabba påtvungna evakueringen är redan de värda ett besök.
Ulf Heimberg var med i den lilla grupp som skapade det fina museet. Nu är också bunkrarna i området aktuella och den som kallas Irma och ligger nära Skogby har man redan fått i besöksskick, berättade han.
Så allt väl i Jerusalem, Jeriko och Betlehem får man väl säga. Alla husen i Skogby har nämligen sitt eget namn.
En trevlig kväll igen, och en diskussion som öppnade många tankar om hur våra finlandssvenska trakter har utvecklats och förändrats under åren.
Jan Furstenborg

