Avainsana: Helsingfors

Julkaistu

COLD WINDY AND PEACEFUL DAY AT KOPPARNÄS NATIONAL PARK WEST OF HELSINKI

Yesterday we felt like going a bit outside our usual nature targets in the Helsinki metropolitan region. So we ventured some 40kms westwards, to the Gulf of Finland coast at Kopparnäs in Ingå – Inkoo. The two names are used here as this is a bilingual Finnish-Swedish part of the country.

Not exactly mild, with 0 C temperatures and a brisk wind the weather gave a freshening taste of northern late autumn climate. Some years there is already snow at this time, but more seldom now. If air temperature goes well below 0 C for some time, the Gulf of Finland freezes as it is less salty than the water of the high seas.

Our excursion started with some moments at the shoreline, watching the waves come in and enjoying the view of the open sea. Even for us northerners it soon got a bit chilly so the walk continued for 3 kilometers on a trail through the forest area of this national park.

When I was a child we could never have gone here as the Porkala – Porkkala region was ’rented out’ as a military base to the Soviet Union between 1944 and 1956. Originally the rental period was set for 50 years, The only Finns allowed in were passengers in the Helsinki – Turku-Åbo trains which transited through with a Soviet locomotive and the windows covered with wooden boards. The base was close, with the border only some 20 kilometers from the downtown city centre.

After our big neighbours did not succeed in occupying the country’s capital Helsinki through the wars of 1939-44 they forced Finland to cede a large area just outside the city. They even paid a symbolic rent for this land and sea base from where they felt able co control both the city and the waterways to St Petersburg.

In January 1956, just under three years after Stalin died, the Soviets gave up the base. It did of course reflect the fact that Finland was not considered an immediate threat anymore, but equally much that they could not afford to keep these expensive military bases outside the country. Also technology and weapons had developed so the Porkkala area lost much of its strategic importance.

Now peace and quet has settled also in this coastal region on the outskirts of Helsinki. Down at the sea there was a lonely person fishing from the cliffs and another walking in the distance along the shoreline. During our one hour noon-time forest walk we did not meet anyone else, once again realising how sparsely populated this country is even in the big southern population centres.

Julkaistu

PEACEFUL FRESH AIR WINTER WALK IN PROTECTED FOREST IN HELSINKI METROPOLITAN AREA

Our (almost) daily outdoors walks continue, normally close to here, in the Helsinki – Helsingfors region. Today on 26 December we walked up a hill at Noux – Nuuksio, a National Park with a protected forest and lake area some 20 kilometers west from where we live.

I remember going there some winter Sundays already as a child, skiing with my parents and brothers. Later we have been there much to enjoy the nature, and to collect mushrooms and pick wild berries. This is something you can freely do across this northern country as long as you don’t get too close to peoples’ homes.

Noux used to be a mainly Swedish-language area as it is close to the southern coast of Finland. There is still the Solvalla Sports Institute which now has a modern sports field next to it. My secondary school in Helsingfors Nya Svenska Läroverket or ”Lärkan” had a skiing cabin in Noux which during my school years far back was actively used.

Today there was no snow, just a hint of white on some open areas. So it was all about hiking and no cross-country skiing today. I wonder if the snow is still going to come, it could, even if climate change has made the winters here much less white.

During our early midday walk we met two or three families during the hour that we spent. Peace and quiet, one could say. The Helsinki – Helsingfors region is one of the greenest capitals in the world, with lots of lake- and seafronts that you can freely walk along, and the air is clean and fresh.

Guess it could be called luxury.

Julkaistu

CHRISTMAS VILLAGE BRINGS LIGHT TO DECEMBER DARKNESS IN MY HELSINKI FINLAND NEIGHBOURHOOD

For more pictures scroll down the page.

Lots of activity on the normally very quiet streets in my Helsinki Finland Village Marttila – Martas in Swedish. The village is part of the Pitäjänmäki – Sockenbacka region of the Finnish Capital.

Lots of people have come here all through December. The reason is our annual Christmas Village where we want to bring light and happiness in the midst of our dark times. Actually it is dark here also in reality, with sun rising around 10 am and setting only some five or six hours later.

Before Christmas, many daycare and school groups moved from one small exhibit to another and when it got dark in the afternoons families and also many elderly people visited to enjoy this magic season. During the holidays even more people have come here for a pleasant walk. This will now continue also for the first January week.

The main media in the Finnish capital have picked up our Christmas Village, both on TV and in the large daily newspapers. This has created lots of interest and one can see that people come also from far away. Actually, we haven’t thought that this is a really big attraction but apparently the small exhibits and twinkling lights are popular and we get many nice comments. Of course, all is Covid-secured, people move outdoors, the streets are broad like the use to be in this country, and distances are carefully held.

There are just over 100 family homes here, surrounded by large green gardens. In earlier years the families produced their own fruits and vegetables and Marttila is still filled with old apple trees and berry bushes.

The village was originally built by war veterans returning from the front in the mid 1940s after the wars with the Soviet Union. Many of the houses were built by the Red Cross, for those who returned disabled. An important number of them were gifts from our neigbouring country Sweden, they are sometimes still called Sweden-houses.

The other half of this village was built by the returning soldiers themselves, and their families. These are a bit larger and all of them share the same construction. Today, the street views are protected and one still gets an impression of how it was before. Only two of the houses have been built later, after fires destroyed the earlier ones.

Even if Marttila looks old fashioned in many ways it is also one of the most modern suburban areas in Helsinki. Two years ago we won the prestigious European Broadband Award for our fast fibre network where several service providers compete – there are 4 fibres which is unusual for nets like this – and where we also offer high quality public TV connections. This network was built by ourselves, with much voluntary work, and is now owned by our residents’ cooperative. And no, we never received any support, neither from the Finnish government, nor by the European Union.

So here residents have created a Christmas Village with exhibitions, lights and short stories telling about the many secrets that hide around this idyllic place. 

Julkaistu

”VI DROG I ÅNGVISSLAN NÄR DET VAR TJOCKA OCH LYSSNADE OM NÅGON KOM EMOT” – SJÖKAPTEN SVEN-ERIK NYLUND HOS SOCIALDEMOKRATISKT FORUM

Sven-Erik Nylund

“Vi drog i ångvisslan när det var tjocka och lyssnade om någon kom emot.”

Sjökaptenen, fackföreningsledaren och den finlandssvenska socialdemokraten Sven-Erik Nylund gästade Socialdemokratiskt Forum på onsdagskvällen 9 oktober i Helsingfors. Vi som satt kring bordet på kvarterskrogen Zinnkeller i Kronohagen fick höra ett både intressant och levande föredrag när Sven-Erik kåserade om sitt liv.

Från den nyfödda babyns sparkstöttingsfärd över Helsingforsisarna på vintern 1937, från Boijes sjukhus till hemmet på Vrakholmens lotsstation, fram till talrika internationella sessioner i London och Geneve har Sven-Eriks liv rört sig kring havet och sjöfarten.

Redan som två-åring berättade han att han vill bli sjökapten och som 20-åring stod han som utbildad styrman på fartygsbryggan. Det var då som ångvisslan riktigt gällde, någon radar fanns det inte på alla båtar vid den tiden.

Mellan de här åren hann Sven-Erik vara krigsbarn i Sverige, mässpojke och sjöman, elev på navigationsinstitutet i Åbo och framförallt medlem i en familj och släkt av lotsar och sjöfarare. Ekenäs kom att spela en viktig roll i familjens liv, som hemort men också som scen för mycket dramatik under de svåra krigsåren.

Framförallt den färgrika farfadern hamnade flera gånger illa ut med lokala skyddskårister. Han var nog inte politisk men stor i käften förklarar Sven-Erik: – De förstod nog inte alls när farfar blev arg på att de skulle hugga ner fina träd från hans tomt för att sätta upp ett artillerifäste för Hangöfronten.

Också Sven-Eriks far hade det svårt med de lokala skyddskåristerna. ”Han förvisades från Ekenäs till skärgården vid Nystad där han ställdes under länsmannens uppsikt”, fick vi veta. ”Efter Stalingrad fick han flytta tillbaka till Ekenäs.”

Både den egna familjen och andra människor och händelser fick Sven-Erik Nylund att sedan engagera sig i den socialdemokratiska rörelsen.

Sven-Eriks farbror Uno var den första lotsen som vägrade lotsa in en bekvämlighetsflaggad båt till Helsingfors. Det grekiska fartyget som seglade under Liberias flagg körde sedan på grund när det tog sig ut från den finländska hamnen, berättade Sven-Erik, inte utan ett småleende. Farbror Uno hamnade nog först illa ut men med stöd från Wälläri och sjömansfacket blev det inga allvarligare följder.

Sjömansunionen och dess legendariska ordförande Niilo Wälläri kom att ha ett betydande inflytande också på Sven-Eriks fackliga verksamhet:

– Wälläri var nog klok när han satsade mycket på att förbättra sjöfararnas arbets- och livsförhållanden på båtarna och deras sociala och andra villkor, sade han.

Wälläri kunde också vara kvick, som när han försvarade de så-kallade procentarnas inkomster i en avtalsförhandling. Passagerartrafiken hade blivit livlig och den personal, kvinnor framförallt, som hade hand om dryckesförsäljningen ombord såg sina serveringsinkomster stiga med den ökande försäljningen. När arbetsgivarna ville sänka serveringsprocenten satte sig Wälläri emot: ”Eftersom spritförsäljarna inte kommer till himlen är det på sin plats att lönerna är litet högre” lär han ha sagt. Och så blev det.

År 1969 blev Sven-Erik Nylund anställd på Finlands Skeppsbefälsförbund. År 1973 gick förbundet in i FFC efter en medlemsomröstning.

På förbundet ägnade han sig mycket åt den viktiga internationella dimensionen, både inom IMO – Internationella sjöfartsorganisationen – och ILO – Internationella Arbetsorganisationen. Båda har en unikt viktig uppgift att skapa internationella regler, i praktiken lagstiftning, för den här globala verksamheten. Sven-Erik räknar med att han under sin arbetskarriär har bott ett och ett halvt år på hotell i London och otaliga veckor också i Geneve.

Kampen mot bekvämlighetsflaggning spelade en stor roll under alla de här åren. Här blev det finländska facket känt överallt i världen som en effektiv bevakare av sjöfolkets intressen. Wälläri spelade en stor roll här, säger Sven-Erik, och också ITF-inspektören Lauri Heinonen gjorde ett viktigt värv, ofta under svåra och farliga förhållanden.

Nu är Sven-Erik Nylund engagerad inom Vanda svenska socialdemokrater. ”Nämnderna i Vanda har alltid lagts ner när jag har varit medlem” berättar han leende, men frågar sedan om inte det här bidrar till att minska intresset för politik bland unga människor.

Så det var en jättefin SF-kväll kring bordet på kvarterskrogen Zinnkeller, litet av en sjömanskrog för en dag, tillsammans med sjöfararen och fackföreningsledaren Sven-Erik Nylund.