Finland är
bäst I världen säger den ena internationella studien efter den andra. Nöjda och
belåtna nickar vi, åtminstone litet grann överlägsna. Men är det så på riktigt?
Har vi inte
något att ta efter de andra EU-länderna. Är det bara frihandeln och kapitalets rörlighet som är viktigt, och
så lantbruksstödet naturligtvis? Och försvarspolitiken?
Nästan en
av fem unga människor i Europeiska Unionen är utan jobb. I centrala Östeuropa
växer missnöjet. Invandrarna har svårt att integreras i sina nya samhällen.
Extrema attityder sprider sig, motsättningarna ökar och gemenskapen försvagas. Ute
i världen anges tonen av auktoritära ledare som Trump, Putin och Erdogan.
Nu behövs
EU mer än någonsin för att befrämja demokrati, fred och internationellt
samarbete.
Europeerna
måste sluta upp kring gemenskapen. Det här går bara om EU finns till för
människorna i Europa, inte bara för företagen och kapitalägarna.
Redan när den
europeiska ekonomiska gemenskapen EEC kom till för 60 år insåg man det här.
Tullar och andra handelshinder skulle bort, men också medborgarna måste få sin
del av fördelarna. Lantbruksstödet kom snabbt till, och sociala mål skrevs in i
EEC:s grundavtal, Rom-fördraget.
Sedan hände
inte så mycket annat.
Det var den
franska socialdemokraten Jacques Delors som drev igenom en social dimension när
han blev den Europeiska kommissionens ordförande år 1985. Då höll Margaret Thatcher
i Storbritannien och Ronald Reagan i USA på med att köra ner välfärdssamhället
och attackera de fackliga organisationerna. Ändå lyckades Delors föra in välfärdsfrågor
på den europeiska agendan och få till stånd en genuin socialdialog mellan arbetsgivarna
och facket.
Under 1990-talet
nådde man sedan viktiga resultat, både centralt och inom enskilda branscher. Arbetslivets
parter avtalade om deltids- och visstidsarbete, föräldraledighet och
distansarbete. Resultaten verkställdes sedan genom europeiska direktiv.
Men sen var
det slut igen. Arbetsgivarna var ovilliga att förhandla på riktigt eftersom den
politiska och ekonomiska utvecklingen spelade dem i händerna i alla fall. José
Manuel Barrosos konservativa EU-kommission gjorde inte heller mycket för att
trycka på.
När Jean-Claude
Juncker blev kommissionens ordförande år 2014 drev han igenom en ny start för
den europeiska socialdialogen. Den moderat konservativa Juncker insåg att de
sociala frågorna måste ges en mycket större roll om EU skall kunna hålla ihop
och klara av sina enorma utmaningar. Han fick en viktig allierad i Sveriges
statsminister Stefan Löfven.
Vid toppmötet
i Göteborg i november 2017 skrev man under en ”social pelare” med 20
punkter för mer rättvisa arbets- och sociala villkor och högre levnadsstandard.
Samtidigt gav man facket en klar och framträdande roll i beredningen av dessa
EU-frågor.
Finland då?
Vi har en regering som är fullt sysselsatt med att riva ner den offentliga
välfärden och dra mattan under facket, med aktivt stöd från näringslivets
organisationer. Den europeiska sociala dimensionen existerar inte i deras
tankevärld.
Det är viktigt för arbetarrörelsen att slå vakt om ett nära samarbete mellan Finland och Sverige för att försvara den nordiska välfärdsmodellen. De framsteg som har gjorts inom EU och den svenska socialdemokratins aktiva roll borde uppmuntra också oss här i Finland.