Local to global comments in three languages. Much also from Pitäjänmäki Sockenbacka in Helsinki Helsingfors Finland, as well as from the organisations I participate in. The older content is from my previous blog page which I have now closed. Most of the contents on the earlier pages deals with sustainability, human rights and social responsibility in the global supply chains.
Today, Finland celebrates 102 years of independence. This has not always been an easy voyage for this small country with well over 1,000 kilometers of common border with our giant eastern neighbour Russia.
The two wars between 1939 and 1945 took a heavy toll on this country and most families lost loved ones whom we are collectively remembering this day.
At the small war heroes cemetery in my Pitäjänmäki – Sockenbacka village I laid down flowers on behalf of three regional residents’ associations – Pitäjänmäki, Konala and Pajamäki. A memorable and touching ceremony, low key as they usually are in this country.
Later tonight white candles will be lit inside the windows of Finnish homes, as a symbol of our commitment to this country and our togetherness that marks also this day.
A walk on our ’riverside’ today, here in my Helsinki city region Pitäjänmäki – Sockenbacka. Trout are back here, after ten years of diligent work since a leak from a paint factory killed all life in our Mätäjoki – Rutiån creek.
The trout is a highly endangered species here so it has been quite an achievement by the fishing and nature activists to create a conducive environment in this small river.
The government supports this work in many ways and sanctions for illegal fishing are heavy – it would cost 3,260 Euro plus fines to take up a trout from these waters. No wonder that people prefer the fish monger in the close by shopping center.
So a great day and I was especially happy to see also some old friends joining us, like my class mate from school Hans Lindqvist and a friend and colleague from our union years here in Finland, journalist Kari Arola.
Hans Lindqvist and Pekka LindbladPekka Lindblad and Kari Arola
The local association Pitäjänmäki-seura ( Sockenbacka-sällskapet in Swedish ) which I am president of will continue actively supporting these conservation efforts. We have a uniquely wonderful nature here just next to the city centre and want to take care of it. Helsinki (Helsingfors) is actually a great green city to live in.
Keskipäivän luontokierros Pitäjänmäen Talissa tänään 20 lokakuuta 2019. Helsingin Perhokalastajien Pekka Lindblad johdatteli meidät taimenten kutupaikoille. Monessa paikassa näimme merkit siitä että kalojen ilonpitoa oli syysillan hämärtyessä ollutkin ja ensi vuonna saamme sitten jälleen nähdä runsaasti pieniä taimenenpoikaisia.
Itsestään ei uhanalainen taimen ole tänne Mätäjokeen pesiytynyt vaan se on vaatinut perhokalastajilta ja muilta luonnon ystäviltä paljon työtä. Nyt on kanta vakiintunut niin hyvin ettei muualta enää tarvitse mätiä tuoda vaan pitskulainen luonto hoitaa itse asian.
Kalaan ei muuten kannata Mätäjoelle mennä, jos vaikka jonkin saisikin niin se maksaa helposti yli sata kertaa sen kuin Sellon kalakaupassa. Aika lähelle 4,000 (korjattu) Euroa olisi sitten taimenen hinta, mutta eihän kukaan nyt edes yrittäisikään, niin hienoa on että Pitäjänmäen luonnosta huolehditaan näin hyvin. Sen sijaan voi ihailemassa käydä, ja kannattaakin, kuten mekin tänään teimme. Taskulamppu on hyvä ottaa mukaan pimeän aikana.
Pekka kertoi että Mätäjoen yli kulkevilla kävelysilloilla on usein hyvät näköalapaikat.
Pitäjänmäki-seura tukee parhaansa mukaan tätä hienoa perhokalastajien toimintaa ja olemmehan yhdessä saaneet sovittua Raidejokerin kanssa siitä etteivät rakennustyöt aiheuta vaarallisia valumia Mätäjokeen. Muitakin toimia jokemme suojelemiseksi on meillä yhteisesti tekeillä.
“Vi drog i ångvisslan när det var tjocka och lyssnade om någon kom emot.”
Sjökaptenen, fackföreningsledaren och den finlandssvenska socialdemokraten Sven-Erik Nylund gästade Socialdemokratiskt Forum på onsdagskvällen 9 oktober i Helsingfors. Vi som satt kring bordet på kvarterskrogen Zinnkeller i Kronohagen fick höra ett både intressant och levande föredrag när Sven-Erik kåserade om sitt liv.
Från den nyfödda babyns sparkstöttingsfärd över Helsingforsisarna på vintern 1937, från Boijes sjukhus till hemmet på Vrakholmens lotsstation, fram till talrika internationella sessioner i London och Geneve har Sven-Eriks liv rört sig kring havet och sjöfarten.
Redan som två-åring berättade han att han vill bli sjökapten och som 20-åring stod han som utbildad styrman på fartygsbryggan. Det var då som ångvisslan riktigt gällde, någon radar fanns det inte på alla båtar vid den tiden.
Mellan de här åren hann Sven-Erik vara krigsbarn i Sverige, mässpojke och sjöman, elev på navigationsinstitutet i Åbo och framförallt medlem i en familj och släkt av lotsar och sjöfarare. Ekenäs kom att spela en viktig roll i familjens liv, som hemort men också som scen för mycket dramatik under de svåra krigsåren.
Framförallt den färgrika farfadern hamnade flera gånger illa ut med lokala skyddskårister. Han var nog inte politisk men stor i käften förklarar Sven-Erik: – De förstod nog inte alls när farfar blev arg på att de skulle hugga ner fina träd från hans tomt för att sätta upp ett artillerifäste för Hangöfronten.
Också Sven-Eriks far hade det svårt med de lokala skyddskåristerna. ”Han förvisades från Ekenäs till skärgården vid Nystad där han ställdes under länsmannens uppsikt”, fick vi veta. ”Efter Stalingrad fick han flytta tillbaka till Ekenäs.”
Både den egna familjen och andra människor och händelser fick Sven-Erik Nylund att sedan engagera sig i den socialdemokratiska rörelsen.
Sven-Eriks farbror Uno var den första lotsen som vägrade lotsa in en bekvämlighetsflaggad båt till Helsingfors. Det grekiska fartyget som seglade under Liberias flagg körde sedan på grund när det tog sig ut från den finländska hamnen, berättade Sven-Erik, inte utan ett småleende. Farbror Uno hamnade nog först illa ut men med stöd från Wälläri och sjömansfacket blev det inga allvarligare följder.
Sjömansunionen och dess legendariska ordförande Niilo Wälläri kom att ha ett betydande inflytande också på Sven-Eriks fackliga verksamhet:
– Wälläri var nog klok när han satsade mycket på att förbättra sjöfararnas arbets- och livsförhållanden på båtarna och deras sociala och andra villkor, sade han.
Wälläri kunde också vara kvick, som när han försvarade de så-kallade procentarnas inkomster i en avtalsförhandling. Passagerartrafiken hade blivit livlig och den personal, kvinnor framförallt, som hade hand om dryckesförsäljningen ombord såg sina serveringsinkomster stiga med den ökande försäljningen. När arbetsgivarna ville sänka serveringsprocenten satte sig Wälläri emot: ”Eftersom spritförsäljarna inte kommer till himlen är det på sin plats att lönerna är litet högre” lär han ha sagt. Och så blev det.
År 1969 blev Sven-Erik Nylund anställd på Finlands Skeppsbefälsförbund. År 1973 gick förbundet in i FFC efter en medlemsomröstning.
På förbundet ägnade han sig mycket åt den viktiga internationella dimensionen, både inom IMO – Internationella sjöfartsorganisationen – och ILO – Internationella Arbetsorganisationen. Båda har en unikt viktig uppgift att skapa internationella regler, i praktiken lagstiftning, för den här globala verksamheten. Sven-Erik räknar med att han under sin arbetskarriär har bott ett och ett halvt år på hotell i London och otaliga veckor också i Geneve.
Kampen mot bekvämlighetsflaggning spelade en stor roll under alla de här åren. Här blev det finländska facket känt överallt i världen som en effektiv bevakare av sjöfolkets intressen. Wälläri spelade en stor roll här, säger Sven-Erik, och också ITF-inspektören Lauri Heinonen gjorde ett viktigt värv, ofta under svåra och farliga förhållanden.
Nu är Sven-Erik Nylund engagerad inom Vanda svenska socialdemokrater. ”Nämnderna i Vanda har alltid lagts ner när jag har varit medlem” berättar han leende, men frågar sedan om inte det här bidrar till att minska intresset för politik bland unga människor.
Så det var en jättefin SF-kväll kring bordet på kvarterskrogen Zinnkeller, litet av en sjömanskrog för en dag, tillsammans med sjöfararen och fackföreningsledaren Sven-Erik Nylund.
Electrical fishing on 10 October 2019. No, not at all as bad as it sounds. Together with the head of a local sports fishing association I joined experts from the National Resource Center of Finland to find out how the seriously endangered trout is establishing itself in our local creek – Mätäjoki or Rutiån in Swedish.
Leading a weak current to the water, the two gentlemen from this government agency could draw the fish towards the electrically positive pole and catch them for measuring. After this was done they were let back into the water.
And yes, there was lots of trout in these waters that ten years ago were absolutely dead after a chemicals leak from a paint factory. On a test area of 8 x 16 meters they counted 60 trouts, small ones of course, and were surprised themselves. – There would not even be space for more, they commented.
This is part of the environmental work that we support in our local city region, through our local association Pitäjänmäki-seura ( Sockenbacka-samfundet ) that I am president of. And the fishing enthusiasts have done a truly great job which now is bearing fruit.
Just back from a walk to our Helsinki Finland village voluntary fire brigade Pitäjänmäen VPK – Sockenbacka FBK. Established 110 years ago in 1908, it used to be connected to the traditional smoke stack industry in this old community. ( 25 September 2019 )
Now times have changed but the fire brigade continues its active service. It is linked to the Helsinki Rescue Department, but works on a voluntary basis.
Like other voluntary fire brigades, ours has at times had difficulties in recruiting new young members. The intervention brigade has worked fine, but youth has been absent. Now finally, a youth group has started under the skilled and enthusiastic leadership of the fire brigade president Henrik Helenius.
Today I saw a small but happy group of young villagers taking their first steps on the road to become an active fire brigade volunteer. This was a really pleasant and positive experience. It is great that there are experienced and skilled people like Henrik who devote their time and energy to these important activities.
And yes, the voluntary fire brigade in Pitäjänmäki – Sockenbacka has a shining red fire engine and a crew bus, and yes they do all kinds of emergencies and community services as well, not only practice sessions.
